Jag har alltid älskat våren. När solen börjar värma om så bara lite mer, så dras jag ut. Det där gräset som verkar vara så dött eller den där rabatten som bara är brun – där spanar jag och det pirrar i mig när jag skymtar en liten knöl som börjar sträcka sig uppåt. Det är något hoppfullt och fräscht över våren som får mig att piggna till. Att det kan bli något ur den där brungrådassiga sörjan är häftigt!

April är växelväder

De här påskdagarna som precis passerat började med brunlila björkar och slutade med musöron på desamma. Solen värmde som vore det högsommar och barnen fick fnatt och hoppade i sjön. Där kom verkligheten ikapp dem: 7 grader kan ge vem som helst hjärnfrys.

April har så länge jag kan minnas alltid bjudet på växelväder och så hoppas jag att det får fortsätta. Nu längtar jag efter ett fint vårregn som sträcker sig över flera dagar än bara en värstingskur. För jag tänker på förra sommaren, då grundvattennivån sjönk och värmen höll i sig på ett sätt som jag inte varit med om i Sverige tidigare. Min största önskan är att barn ska fortsätta få sina ryck och hoppa i vattnet i tid och otid. Inte bara idag, utan även om fem år, om femtio år och ännu längre fram och helst av allt alla barn överallt.

Dominoeffekten

Och då tänker jag, att vi får ju försöka göra det vi kan, även om det känns futtigt och man tror att det man själv gör inte gör någon skillnad. För det gör skillnad. Du visar omgivningen och yngre generationer att du tar dem på allvar. Du visar andra att det går. Och alla vet vi ju hur Domino fungerar: det spelar ingen roll vilken bricka som börjar, snart är alla i farten.

Sluta aldrig tro att det du gör inte spelar någon roll, för det gör det.